Klockan börjar närma sig åtta och solen har för flera timmar sedan gått ner. Jag hade en plan i mitt huvud för den här dagen. Jag skulle ta mig ut, utanför dörren och gå en kort promenad. Jag skulle andas frisk luft och känna ig stolt över att jag lyckats ta mig ut för första gången sedan nyår.

Tyvärr kom jag inte längre än att jag drog på mig vanliga kläder istället för att glida runt i pyjamas som den senaste veckan. Jag orkar inte, hittar inte kraften, viljan och det blir inte bättre av att jag inte står ut med kylan. Jag  intalar mig själv att jag hade gått ut om det inte hade varit så förbannat kallt. Ja, det hade jag. Nu är det så illa att jag till och med fryser inomhus.

Kanske att jag går ut imorgon, kan inte fortsätta så här. Senast jag går ut blir i alla fall på tisdag, tid hos psykologen. Jag vill verkligen inte, kanske borde jag ställa in? Nej, jag ska skärpa mig, bli en bra och framför allt en mindre bitter människa, det klär mig inte att vara så här bitter.

Dagen har som valigt bestått av ångest, fruktansvärd ångest. Men jag hanterar det, jag klara det, det går, ja det måste ju för jag villvillvill att det ska gå. Minskar på maten, minskar på mig själv och på så vis även ångesten. Jag är envis och jag ger inte upp.

Jag önskar att jag kunde minnas
vad jag skulle glömma
att känna

Godmorgon!Näväl, nästan i alla fall. Jag har nu varit vaken i 1,5 timme. Jag har som resterande av landets ungdomar vänt på dygnet. Men jag klagar inte, tycker mycket bättre om att vara vaken på natten, allt är så lungt och tyst och stilla hemma hos mig då.

Jag kan inte riktigt förstå att skolan börjar igen på torsdag. Lovet har bokstavligt talat sprunigt förbi. En termin kvar av min gymnasietid, fast det är väl på tiden kan jag tro, är glad att jag inte hinner fylla tjugo innan jag går ut.

Idag har jag bestämt för att inte kravla mig upp på vågen och det är möjligtvis ett bra beslut. Jag får ångest av att inte veta och jag för ångest av att veta. jajajajablabala intressant fakta. Nu ska jag lägga en inpackning i mitt hår och hoppas på att kunna rädda så mycket av risboet som möjligt.

"Älskling jag vet att du är vaken
Signalen når din del av världen, men får inget svar
I värmen står luften dödligt stilla
Tänk om du kunde se hur processen tappar fart"

kent

Sitter och nynnar på ovanstående låt av kent.. den känns så träffande.

Jag vet att de vet att jag egentligen fortfarande har så mycket kvar att ge, att mina ögon egentligen är vidöppna, att jag ser mig själv, vad jag gör med mig själv  att jag väljer fel väg men det är jag och som väljer det.

Jag väljer det även fast jag vet att det kanske finns någonting annat där ute som livet lite mer uthärdligt. Jag väljer det därför att jag måste och jag hatar egentligen måsten men jag måste göra detta för att överleva. I praktiken är det tvärt om, men jag går efter känsla.

Igår var det nyår. Kvällen spenderades på en fest i en lägenhet på söder. Det var mycket fint. Jag var fullare än vad jag varit på lääänge.. men jag var i alla fall inte dräggfull och tvingades spy;) Konstigt nog tål jag rätt mycket.

 Det pinsamma i det hela var att jag började pratat om diverse nyårslöften hit och dit med min vän. Jag har lovat mig själv att inte berätta för någon(av mina nära) hur mina planer för detta år lyder. Varför? För att det sårar jävligt mycket. Först höll jag på med diverse teckenspråk för att dra ut på vad jag menade, men tillsut förstod hon att jag menade att mitt löfte var att gå ner sex kilo.

 Som jag skäms, skämdes och kommer att skämmas. Det är dumt att såra folk. Men jag kan inte hjälpa det, det är en alldles speciell talang jag har. Och jag har bestämt mig sex kilo ner, välkommen tillbaka in i sältvdimman.