"Älskling jag vet att du är vaken
Signalen når din del av världen, men får inget svar
I värmen står luften dödligt stilla
Tänk om du kunde se hur processen tappar fart"

kent

Sitter och nynnar på ovanstående låt av kent.. den känns så träffande.

Jag vet att de vet att jag egentligen fortfarande har så mycket kvar att ge, att mina ögon egentligen är vidöppna, att jag ser mig själv, vad jag gör med mig själv  att jag väljer fel väg men det är jag och som väljer det.

Jag väljer det även fast jag vet att det kanske finns någonting annat där ute som livet lite mer uthärdligt. Jag väljer det därför att jag måste och jag hatar egentligen måsten men jag måste göra detta för att överleva. I praktiken är det tvärt om, men jag går efter känsla.

Igår var det nyår. Kvällen spenderades på en fest i en lägenhet på söder. Det var mycket fint. Jag var fullare än vad jag varit på lääänge.. men jag var i alla fall inte dräggfull och tvingades spy;) Konstigt nog tål jag rätt mycket.

 Det pinsamma i det hela var att jag började pratat om diverse nyårslöften hit och dit med min vän. Jag har lovat mig själv att inte berätta för någon(av mina nära) hur mina planer för detta år lyder. Varför? För att det sårar jävligt mycket. Först höll jag på med diverse teckenspråk för att dra ut på vad jag menade, men tillsut förstod hon att jag menade att mitt löfte var att gå ner sex kilo.

 Som jag skäms, skämdes och kommer att skämmas. Det är dumt att såra folk. Men jag kan inte hjälpa det, det är en alldles speciell talang jag har. Och jag har bestämt mig sex kilo ner, välkommen tillbaka in i sältvdimman.